I

Häromveckan vaccinerade jag mig hos en av alla dessa privata vårdgivare. På vaccinationsmottagningen är det sisådär med sekretessen, enbart ett skynke skiljer väntrummet och sjuksköterskan-patienten. Det som gör att det här andas privat vårdgivare är att sköterskorna gärna pratar om allt med alla. ”Jaha, så du föredrar att vara utomlands på vintern?” chitchattar sköterskan med en äldre man. Nästa patient (också en äldre herre) får skäll för att han inte har en medicinbricka på sig som talar om att han äter blodförtunnande mediciner. ”Jaha, en sådan ska man kanske ha på sig”. Jag skulle gärna sitta där en hel dag och lyssna på de korta konversationerna (trots att det samtalas om allt möjligt sker allt ändå på löpande band, att det finns vinstdrivande intressen lyser igenom). Jag älskar att få den där mikroinsynen i andras liv. Men givetvis älskar jag inte direkt att själv vara den som behöver kallprata med sköterskan.

II

För ett tag sedan lyssnade jag på P1 Kultur (2 maj) och har sedan dess reflekterat över essän Produktiviteten är en fälla av David Jonstad. Jonstad menar att vår tid är begränsad och att det är genom att bejaka denna begränsning som vi också kan nå en njutning. Han liknar begränsningarna vid en buffé, att vi inte kan testa allt (det vill säga, göra misstaget att blanda sötsursås och jordnötssås på en och samma tallrik, för visst har vi väl alla gjort så någon gång?) för att det inte leder till en behaglig mättnadskänsla. Jag känner att jag spretar mycket i mina intressen och vad jag vill. Dilemmat jag står inför: hur kan jag välja bort, när så mycket är lustfyllt och givande för mig?

Samtidigt inser jag att min tallrik är fylld med både sötsursås, jordnötssås, friterad kyckling, biff med bambuskott och pekingsoppa  (ja, alla dessa så kallade “kinakrogsklassiker”). Jag spretar åt höger och vänster och försöker, likt Jonstad tar upp, effektivisera min tid; men Jonstad påpekar att effektiviseringen enbart leder till ytterligare rationalisering. Just nu funderar jag mycket på hur jag vill att min tillvaro ska vara. Det jag i alla fall vet är att jag inte vill att det ska kännas som en överfylld tallrik på buffé. Jag vill orka äta upp nudlarna eller riset eller vad som nu ligger där. 

III

Sagt i helgen: ”Jag har en vision om att vår inneraltan ska vara en mix av folklighet och red light district”. Folkligheten tänker jag ska utgöras av trasmattor, en rejäl kökssoffa, ljuskrona i taket och ganska klassiska mönster på textilierna (jag tänker mig rödvitt-randigt) medan red light district-referensen (ja, det är en osmaklig referens, men min hjärna tänker i sådana bildliga visioner) syftar till kitschet som kommer att bryta av det där strikta, traditionella, väntade. Jag föreställer mig klumpiga och fula kannor (jag har redan samlat på mig ett par stycken), böljande textiler i taket, kanske en och annan ljusslinga (gärna med en annan färg än vit belysning).

IV

Jag tycker inte om djur. Inte i den graden att jag önskar att djur inte fanns, men jag är ganska ointresserad av djur. Det är ett osympatiskt drag. Ibland bortförklarar jag det med att jag intresserar mig så mycket för människor istället, men det är förmodligen inte sant. Till och med hemska människor (till exempel en världskänd diktator under andra världskriget) framstår som mer sympatiska om de har ett djurintresse. 

De få gånger jag känner starkt för djur så är det djur med, vad jag kallar, en “hög integritet”. Kanske identifierar jag mig med katter som springer iväg så fort man kommer nära, igelkottar som kurrar ihop sig med taggarna utåt och kaniner som stampar i marken när de upplever fara. Desto mer självständiga djur, desto bättre i min mening.

V

Visst är ni alla spända av förväntan över hur det gick för mig att kasta mig ut på djupt vatten och testa på babymassage på Familjecentralen med min bebbe? Morsan (läs: jag själv) hade det ganska trevligt men däremot gallskrek min bebis så någon massage blev det inte. Men som jag sa efteråt, när jag traumabearbetande skrikandet med en vän: ”jag är ändå glad över att min bebis gör lite motstånd ibland”. Och jag är glad över att jag vågade mig på något nytt.