Ett telefonsamtal gjorde mig varse om dem. Jag satt på ett hotellrum och våndades. Ganska snart började jag läsa på om olika strategier. Mina algoritmer svängdes om med en gång: bort med matinspiration, bebisar, litteratur. Människan är anpassningsbar och jag stod inför en ny situation nu, som jag tvunget behövde rusta inför.
”De gillar inte kaffesump” slänger jag ur mig apropå ingenting alls under en familjeutflykt. Vid det här laget är mina närstående införstådda med vilka som utgör vi:et och vilka som är ”dem” i det här fallet.
I en artikel tipsas det om att samordna sina insatser i grannskapet. Jag får en bild i huvudet av hur jag och grannarna, över en kopp kaffe och en mandelkubb, tillverkar ”upp till kamp”-plakat och tillsammans upprättar en utrotningsplan.
Jag lär mig deras favorittillhåll. Jag identifierar deras styrkor och svagheter. Jag märker att vi båda vill åt samma skatt (växthuszucchini). Här finns inte tid för medling eller att rita om landsgränserna. Det krävs omedelbara åtgärder.
Deras latinska namn har fäst sig i mitt inre. Arion vulgaris.
Det är givetvis mördarsniglarna jag talar om.
Tidigare har jag varit förskonad. Nu står jag inför en ny verklighet. Medan regnovädret börjar dra in utanför står jag vid fönstret och spejar. Jag ser hur de kryper fram utanför. En efter en ger de sig till känna. Regnvätan ger mig perfekta förhållanden. De är fler, de har inte den karaktäristiska långsamheten som utgör andra snigelarter, men jag har spetsat mina vapen.
Jag är redo för jakt.
Jag dödade 245 stycken på den stora gemensamma gräsmattan som är på baksidan av vårt radhus häromkvällen. De bor under altanerna. Snyggt skrivet, förresten!