Vi reser till Borås, jag och familjen. Målbilden har varit att packa ner A:s elefantfilt i väskan. På samma sätt var målbilden efter förlossningen att klä honom i hans björnoverall vid hemresan från BB. (Och innan dess så många andra målbilder; bygga ihop spjälsängen, som ännu är oanvänd, köpa vagn, bära preggobyxor för första gången, vara på första ultraljudet, berätta för andra att han var ett litet hallon i min mage).

”Sjuhärardsångest” beskriver jag Borås som. För mig är Borås synonymt med Elfsborg, Pinocchio-statyn, textilindustrin, djurpark och regn. Mycket riktigt regnar det när vi kommer fram till Borås. Eller egentligen är det inte regn, det är ett envist svagt droppande alternativt hög luftfuktighet. Vi börjar Borås-visiten med att äta på en indier där ägaren envisas med att plocka av bordet och torka av bordet minutiöst medan jag sitter och matar A. Jag ser en korrelation däremellan och känner: kan jag inte bara få mata min avkomma ifred utan att känna att någon främmande tittar på mina bröst.

Ett tag hade jag en vän som bodde här i staden. Jag ser den ur hans point of view, ser platser som han har berättat om. Borås påminner också om när jag och L ibland åkte bussen, det var innan ett tyskt lågprisbolag tog över stora delar av busstrafiken, mellan Jönköping-Göteborg och tur och retur istället för att ta tåget. Det var en resa av förväntan, att sitta på bussen till varandra. På den tiden var det ett äventyr att sitta på våning två i dubbeldäckarbussarna. Förresten, det är det fotfarande.

Att besöka olika platser, promenera, titta på arkitektur, fotografera, hitta någon fin park, sitta på ett café vi inte suttit på tidigare, det kommer alltid att vara min och L:s grej. Och medan regnet duggar lätt på oss promenerar vi genom Borås vårmarknad och tittar på ekivoka snoppballonger som trängs bland heliumballonger föreställande enhörningar, Sonic och giraffer. Att upptäcka saker såhär, kravlöst, det är en lågintensiv njutning. Man ger inte så mycket av sig själv när man åker till en ny, eller relativt ny plats, men man får tillräckligt tillbaka i form av stimulans för att det ska vara värt det.

På tal om stimulans anmälde jag mig och min bebis till babymassage häromdagen. ”Jag ser det som ett experiment, en observationsstudie” säger jag, ”eller som KBT. Jag kan alltid skriva en dikt om det”. Och på sätt och vis kanske det är så jag funkar. De flesta upplevelserna omvandlas i text. Och för att skriva måste jag uppleva. Jag antar att jag har en ganska fenomenologisk ansats. Men skillnaden med att åka till Borås vs att gå på babymassage (och samtal om familjetillvaron, det är BVC som anordnar det hela) är att det sistnämnda kräver saker av mig. Det kräver att jag är en del av ett socialt sammanhang och att jag utmanar min integritet genom att eventuellt öppna upp och berätta om egna erfarenheter. Men som sagt. Det kan säkert bli en dikt av hela spektaklet. Och det kan det vara värt.