Det är något nästintill rituellt att om kvällarna vika upp datorskärmen vid matsalsbordet (som vi så sällan äter vid) och placera mobil, hörlurar (det är inte alltid de används) och vigselring (jag tar nästan alltid av mig den när jag skriver på tangentbordet, samma sak gör jag på kontoret) intill på bordet. Ibland ligger min sons napp där intill, som ikväll. Ikväll är han uppsjalad på mig, jag sitter i skräddarställning i kökssoffan, den är förresten lite av en designmöbel som jag fyndade billigt på Blocket, när jag berättade om hur mycket jag hade gett för den såg pappa stolt ut. Min son är vaken och tittar på något snett bakom mig (fönstret? växter?), ofta tänker jag att det är lite av en sport att försöka lista ut vad han fäster blicken vid. Ganska ofta är det jag som är föremålet för hans observationer (dessvärre är han för ung för att vi ska kunna klassificera det som ett oidipuskomplex). Det är varmt att ha honom på mig, jag borde ha tagit av mig linnet. Någon gång, redan på BB, inträdde obryddheten kring den egna kroppen. Jag kände mig hemma på BB bland de andra mammorna som bar samma nättrosor och tampades med läckande bröst på samma sätt som jag själv.

Jag tänker på att Sara Martinsson i sin bok Kvinnor utan barn reflekterar över att det kvinnliga föräldraskapet ofta framställs på ett diskbänksrealistiskt sätt i litteraturen och att det är precis det som jag reproducerar utifrån sättet som jag skriver om nättrosor och läckande bröst. För min del tror jag att det handlar om att allt är så vackert och att jag behöver en kontrast. Lite som att man behöver en kaffeautomatskaffe från Pressbyrån efter att ha druckit baristabrygd flera dagar i rad.

På golvet ligger en nalle, den ligger på mage, det ser ut som att den är fast i en armhävning. Intill ligger en skallra, en bok, lampskärmen är lite på sned, i fönstret mittemot står tidningsdamen och blickar ut, jag vet fortfarande inte vad hon heter, jag vet bara vilka tider hennes hemtjänst kommer på besök och vad hennes barnbarn heter, det är sådant jag i förbifarten har snappat upp.

I köket lyser lampan under fläkten och lampan under diskbänken, jag borde släcka dem, jag går och släcker dem. På vägen passerar jag provröret som ligger intill svarskuvertet, jag borde göra det där cellprovet snart, jag borde skicka in det.

Från nedervåningen hörs bruset av tvn. Det är underbart att ha någon annan i huset, på ett annat våningsplan, att kunna fixa med sitt på varsitt håll, att då och då bytas av med bebisen, fråga “går det bra?”, “vill du ha te?”, “har du sett det här?”.

De här stunderna av skrivande har alltid varit så viktiga för mig. Hela livet hat jag levt med att alltid ha penna och papper med mig (ibland har jag skrivit ner ord på kvitton eller toalettpapper i ren desperation). Skrivandet har hjälpt mig att lotsa mig igenom så mycket, kanske främst den där övergången för ungefär tio år sedan. Då var vätterstranden min kuliss när jag skrev, aprilisen låg ännu kvar, göteborgsk sorgsen popmusik ljöd i mina öron. Sedan dess har jag skrivit nästan jämt. Jag skulle vilja säga att jag skriver om allt, men det är lögn. Jag skriver om sådant som av någon anledning behöver finnas utanför min hjärna. Ibland handlar det om bearbetning, ibland handlar det om att rensa hjärnan på onödigt dravel, ibland handlar det om observationer eller sådant jag tycker är roligt eller sådant som har hänt; det är ett urval som jag själv inte helt förstår mig på.

Nuförtiden förundras jag över att kan sitta på café och skriva med en sovande bebis intill mig. Jag hade en förväntan av att hjärnan skulle vara dimmigare, att orden inte skulle nå fram, men precis som med mycket annat med föräldraskapet överensstämde inte den föreställningen med verkligheten. Jag tänker hela tiden: skriv inte om moderskapet, skriv om något annat; men jag blir också påmind om av hur jag under universitetstiden blev präglad av att man ska gräva där man står; det är då det blir som mest autentiskt. Så därför genomsyrar moderskapet mitt skrivande just nu, jag kan inte lösgöra mig från det. Jag undrar om det känns på samma sak för skrivande pappor.

Nu har det mörknat ute, mitt barn sover mot mitt bröst, tvn har tystnat på nedervåningen, min man kommer upp, säger: “ska vi lägga oss nu?”. “Ja”, säger jag, “nu lägger vi oss” och den rituella stunden av skrivande är över för den här gången. God natt.