Jag ringer samtal som ingen svarar på. Hej, lämna ett meddelande efter tonen och abonnenten är inte kontaktbar för tillfället låter det. Utanför mitt fönster yr snön. Är det tråkigt att berätta hur det ser ut utanför ens fönster? Jag tycker i alla fall inte det. Jag tycker att det är intressant att fundera över hur ens omgivning påverkar en. Jag har helt klart blivit lugnare sedan vi flyttade till ett område där den dagliga trafikeringen utanför mest består av hemtjänstbilar och cyklande barn. Äldre par med hundar. Nu har vi bott här så länge att jag har hittat ett mönster i vilka tider den 80-åriga damen mittemot ger sig ut på små besök till en annan boende på gatan. Jag har observerat att de byter dagstidningar med varandra. Damen bär alltid med sig dem tillbaka i en halvgenomskinlig vit påse, en sådan som man slänger avfall i. Hennes hållning är krum.

Jag citerar mig själv á 2018: Idag längtar jag någonstans men jag vet inte vad. Och om det är en plats jag längtar till eller bara ett annat tillstånd. Jag tänker på nattåg till Hamburg–Altona, jag tänker på när fötterna studsar hårt mot asfalten och en runner’s high har infunnit sig, jag tänker på att stå i ett publikhav och känna allt som finns under en konsert. Om sex dagar är jag på en annan plats där det är höghus tunnelbana trängsel liv rörelse. Kanske kan en geografisk rörelse fylla mig med ett annat tillstånd också.

Någon gång kände jag att tiden inte existerade. Tiden existerar inte idag skrev jag. Nuförtiden verkar tid vara en variabel jag inte längre kan ta ur ekvationen. På mitt nya armbandsur syns sekunderna. Jag tänker på sekunderna. Jag minns inte senast jag inte förhöll mig till tiden. Läser på Wikipedia: Tid är en grundläggande dimension i vår tillvaro som gör att vi kan beskriva händelser i vad som har skett, vad som sker nu och vad som kommer att hända senare, det vill säga ge en ordnad följd, en sekvens, av händelser. Jag längtar efter dagar, eller en tid, då den här dimensionen tar mindre plats. Då sekvenserna inte behöver presenteras i en perfekt ordningsföljd. När kommer det någonsin att kännas så igen?