Ljuset är så vackert denna kväll att jag laddar kameran. En kamera som används sporadiskt, mest till dokumentation av växtligheter och försök till CV-bilder (miserabla bilder som sorteras in mappen Sådant som barnbarnen kan skratta åt i framtiden). Att namnge mappar i det digitala molnet är nästan roligare än att fotografera och redigera själva bilderna. Jag fotar av tomatskotten, rabarberstjälkarna som kämpar sig uppåt (är det höstrabarber vi har i trädgården eller inte?) och solkatterna på väggarna. I mappen Första sommaren i huset hamnar bilderna till sist.
En vän konstaterar att jag känns lätt i sinnet och det är en helg då det har känts precis så. Nya stigar har promenerats på. Upp och ner bland vitsipporna, vara observant på var man sätter fötterna, gå rad efter rad för att det är för smalt för att gå i bredd. Plakat satt uppe längs vandringsleden med fakta om hur man skiljer på skogsek och bergek. Jag konstaterade att mina ögon inte är tränade för att se skillnad på olika ekarter. ”Man kan ju inte få allt här i livet” sa jag. Att kunna särskilja på Quercus robur och Quercus petraea skulle annars vara ett kul partytrick att dra fram.
Långkokt bönchili har lagats och cornbread med cheddar och parmesan har bakats. För mig är tillagandet av de här helgmiddagarna, där mise en place sker i lugn och ro, något heligt. Det är allt annat än vardagarnas stök med att effektivisera pastakokandet för att utvinna så mycket tid som möjligt till allt annat (läs: livet, löpningen, litteraturen). Helgmiddagarna får ta tid, det får experimenteras och det får bli stökigt. En annan ynnest med att laga helgmiddagar: det finns tillräckligt med ro och tid för att torka upp ordentligt efter sig i köket.
Under helgen har jag lärt mig att sju vändor upp och ner i slalombacken motsvarar ganska exakt 500 höjdmeter. Upp och ner i backen är lite på samma sätt som med simningen: jag stänger av och tänker inte alls. Undra om inte den bästa löpningen är just den löpningen, när hjärnan är i viloläge.
Lätt i sinnet är jag. Lätt i sinnet jag försöka förbli.
När jag simmar (mycket långsamt jämfört med alla andra) då stänger jag också av alla tankar och det blir oerhört meditativt. När jag springer i slalombacken fylls huvudet av tankar av typen ”VARFÖR gör jag detta” och ”snart kommer jag att falla död ner” så jag har svårt att relatera till din jämförelse 😀
Jag älskar slalombacksspringningen men min hjärna kopplar bättre av när jag springer trail.
Så kul att det kan vara så olika! Min hjärna kopplar nog av på olika sätt när jag springer backe och när jag springer trail. Tycker om begränsningen i att springa backe och i att simma. Ungefär som att springa på 400 meters bana (även fast jag inte tycker att det är så kul).
Hur man kan vila och löpa samtidigt är mig ett mysterium. Men det låter härligt. Desto härligare: att laga mat i godan ro, att hacka och förbereda allting, att känna dofter och höra ljud…. MMMMM. Det finns knappt något mer lockande tror jag <3
Jag simmade idag. Det kändes som att jag var ett foster när jag simmade under vattnet eller satt i den varma källan och skvalpade runt. Jag är så glad.