Förr simmade jag. Än idag väcker gestaltningen av simning och simhallar i litteraturen något i mig. Jag tänker på Flora Wiströms roman Hålla andan och filmerna Die Welle och Water Lilies. Mögel i fogarna i duschen. Kloret som tränger sig in i håret och vägrar att försvinna. Huttrande hud. Det monotona och begränsande i att vara i en bassäng. Jag var en medioker simmare (ärligt talat, vågar jag någonsin erkänna att jag är mer än medioker på någonting alls?), men under en period i livet simmade jag ofta.
Det fanns mycket med simningen som inte tilltalade mig. Jag frös både innan, under och efter simningen. Jag fick sitta länge i bastun efteråt, dam efter dam hann basta klart medan jag satt där. Jag betraktade deras kroppar, deras veck, ärr och olika former. Jag hörde deras förtroliga samtal. Jag var som en fluga i rummet (förmodligen en eldfluga i det här sammanhanget i och med den varma temperaturen i bastun; och då bör det också poängteras att det inte är fluga utan en skalbaggeart). Förutom kylan tyckte jag inte om en del av de andra motionärerna. De tog för mycket plats och förstod inte att man skulle cirkulera i bassängen, i klockans riktning, för att få en bra rytm. Jag känner stark igenkänning i vad Annika Norlin sjunger om i låten The Crawler. Det finns alltid de som tar mer plats än andra, så även i vattnet.
Efter simpassen inföll sig alltid en yrsel, kanske hade det med kylan att göra, och jag lärde mig snabbt att jag behövde få i mig något efteråt för att klara av att gå de fem-tio minutrarna hem. Medan jag tuggade i mig en banan i omklädningsrummet kretsade andra runt mig. De klädde på sig, fönade håret, klädde av och på sina barn. Trots dubbla handdukar blev jag aldrig torr. Det var alltid en kamp att få på sig strumporna och hålla dem torra medan jag tassade från mitt skåp till skohyllan vid utgången.
Simningen krävde inte något av mig. Jag simmade i en eller en och en halv timme. En och en halv timme i en 25 metersbassäng må låta monotont. Det var monotont. Det monotona gjorde att det kändes kravlöst. Jag kunde aldrig prestera mer än vad bassängen räckte till. Ville jag simma var det såhär förutsättningarna såg ut. Och jag ville simma. Jag simmade i tystnaden. Ibland var det andra motionärer i bassängen, ibland inte. Ibland hade högstadieelever simlektioner i en bassäng bortanför. Då följde jag hur de instruerades i användningen av isdubbar och hur de lekte olika lekar i bassängen. Någon variant av spökboll fast i vattnet. Sedan var lektionen över och då var det återigen tyst. Det var jag, vattnet och mina rörelser. Och jag kan inte komma på någonting som någonsin varit mindre kravlöst för mig.
Så vackert. Jag känner igen, mycket. Jag simmar ibland, inte en timme, men några längder någon gång i månaden…. Min man simmar, ett par gånger i veckan. Ingen av oss är duktiga, han mer än jag eftersom han är en ö-bo i grunden och har simmat hela sitt liv och jag fick ha extralektioner i årskurs 7 och 8 för att jag var så rädd för vattnet. Din beskrivning av de andra motionärerna och skolklasserna och barnen… spot on. Din beskrivning av att inte bli torr och sedan försöka få på sig strumporna.. varför blir vi inte torra. Har vi dåliga badlakan… Ditt inlägg avgjorde just något i mig. Jag ska börja simma igen.
Sä fint att du har börjat simma igen! Blir så glad. Jag ska också försöka hitta tillfälle och tid till att simma ibland, så får vi två uppdatera varandra om simningen ibland <3
Är också gammal simmare. Kan känna igen mig i det meditativa, men tyvärr har jag till skillnad från dig svårt att släppa prestationsångesten i bassängen. Tänker för mycket på de andra i bassängen, måste simma snabbast, vända direkt så inte den bakom hinner ikapp, måste få upp pulsen, vänta var det nu 14 eller 16 eller 18 längder jag simmade nyss?
Det kanske hänger kvar från simträningen, usch vad jag avskydde det på slutet. Prestationsångesten alltså, inte den fysiska handlingen att simma. Brukade gömma tävlingsansmälan från mina föräldrar, ibland ”glömde” jag till och med baddräkten hemma men tyvärr hade någon förberedd träningskompis alltid en extra med sig.
Jag älskar ju egentligen att simma, får försöka hitta tillbaka till det kravlösa!
Vad fint att du också har simmat! Men tråkigt med prestationsångesten. Jag har aldrig simmat seriöst, utan bara för egen skull, bortsett från att jag simmade Vansbro (den korta varianten) för några år sedan. Hoppas att du kan hitta tillbaka till det kravlösa! Jag ska ta tag i att skaffa kort på simhallen så att jag kan börja simma lite mer regelbundet igen.