Jag har alltid haft dåligt samvete kring julen. Varför ska jag få, när andra inte får? Varför ska jag äta julskinka, köttbullar och prinskorv när det finns andra som är utan? Varför ska jag vara i ett varmt socialt sammanhang när människor sitter ensamma? I tonåren mutade mamma mig med ett medlemskap i Amnesty International för att jag skulle bita ihop och hålla inne med min klagan. Men det har alltid, ända upp i vuxenålder, funnits en tår i ögonvrån under julfirandena för mig. För mig känns det ofattbart att jag har alla dessa privilegier och att andra inte har dem. 

Sedan kom året 2023. Jag blev gravid och helt plötsligt dök en stark längtan efter julen upp. Redan i september började jag läsa på om hur man gör en perfekt Janssons (det ska tilläggas: jag har knappt tyckt att det är gott med Janssons tidigare). Helt plötsligt ville jag ha en gran inomhus och min känsla är att det är för få tomtar per kvadratmeter* i vårt hus. Tidigare har jag tyckt att det har varit alldeles för många.

Så nu sitter jag här, två dagar före julafton, med risgrynsgröten som puttrar på spisen bredvid, klappar som är lackade, en gran som är klädd, röda dukar på alla bord, servettringarna som är förberedda inför söndagens firande. Julmani kallar vi mitt tillstånd för. L säger: “Hoppas att det här inte går över när du slutar att vara gravid”. Samtidigt känns världsläget värre och mer ovisst än någonsin. Men den här julen tänker jag tillåta mig själv att njuta av privilegierna i att kunna bjuda in nära och kära till vårt hus, av att fira en vit och trygg jul, av maten som vi bjuder på och som andra bjuder på, av att ge och att få. Jag har haft dåligt samvete i hela mitt liv och nu får det räcka. Det dåliga samvetet tvättar inte bort mina vita privilegier.

Och med detta vill jag önska er en god jul, om ni nu firar jul och oavsett på vilket sätt ni firar. Jag hoppas att orden kommer att komma till mig på ett annat sätt under år 2024 än de har gjort under den sista halvan av det här året. Jag får skylla på lille bebben som nu är lika stor som en nätmelon i min mage. <3 Föräldraskapet känns inte lika främmande och otäckt nu heller, som det gjorde sist jag skrev.

* En liten parentes kring detta är att jag för några år sedan, i ett yrkesmässigt sammanhang, mötte en klient som berättade att hon hade 14 (!) flyttlådor med julpynt hemma som hon plockade fram första advent. Det här har varit en anekdot som jag har berättat i olika sammanhang under åren och skrattat åt. Nu, i mitt julmaniska tillstånd, med fem flyttkartonger med julpynt framplockat, känner jag att jag börjar förstå den här individen. Snart är det jag som står där med 14 kartonger med julpynt och glitter runt halsen. Vänta ni bara.