På Finlandsbåten tar vi en snabb bild i spegeln tillsammans, ”så att vi kan visa Blåbäret att här är mamma och pappa på färjan och här är du i magen”. Vi ser ut som två töntigt stolta born to be-föräldrar. På färjan läser jag en bok om föräldraskap. I en hytt vi passerar sitter sex ungdomar med varsin ölburk i handen och har ett brötigt samtal som innehåller mängder med obscena ord. Det skevar att vara här.

På natten kan jag inte sova. Kroppen i sitt plana läge följer med i vågornas rytm. Timme efter timme går. Barnet sparkar i mig. Det är jag, havet och mitt ofödda barn. I högtalarna ropar kaptenen att vi ankommer till Mariehamn om trettio minuter.

Väl framme i Helsingfors är det vinter. I en bok för ett tag sedan läste jag att ingenstans är det kallare än i Helsingfors på vintern, kanske är det så. Det är bekant och lättnavigerat här. Vi besöker köpcentrum där butikerna, människorna och atmosfären är detsamma som hemma. Jag känner mig mätt av att vara i en stad. På kvällen kommer den där känslan av ångest över mig. ”Vi har det bra här och det här är egentligen irrationellt, men jag känner mig verkligen bottenlöst trött och jag klarar inte av sånt här just nu”. En lång harang av ord kommer ur mig, allt känns övermäktigt. Att allt kan vara så bra och priviligierat men samtidigt kännas så emotionellt svårt.