Jag besöker en arbetsplats i syfte att ha ett avslutningsmöte med en deltagare som jag har följt ett tag. Arbetsplatsen är uppbyggd som en kreativ och social zon: pingisbord, läktare, VR-simulatorer, kuddhörnor. Jag blir erbjuden kaffe, te, vatten eller läsk. ”Alla möjliga sorters mjölk finns i kylen”. Jag dricker kaffet svart. Det smakar beskt. Efteråt blir jag inbjuden att gå en rundtur och blickar in i de små kontorscellerna där det står tredubbla skärmar på skrivborden. En ynnest med mitt jobb är att jag har access till att få en inblick i olika yrken, olika arbetsplatser. Alla arbeten ger tillgång till olika slags rum. Arkitekter får besöker faktiska rum, terapeuter besöker mentala rum, läkare får tillgång till kroppsliga ytor, systemutvecklare tar fram sina rum bestående av koder, kreatörer rör sig i konstnärliga, och ibland imaginära, landskap.

Mycket med mitt jobb är en ynnest (trots att vi kämpar på med en 17 graders inomhustemperatur och varken har tillgång till pingisbord eller kuddhörnor). För tillfället är jobbet precis sådär roligt som det är när någonting håller på att ta slut (läs: föräldraledighet och uppsägningar), så som det kändes den sista timmen av bröllopsfesten eller för den delen när man var liten och lekte med kompisen och visste att man skulle behöva åka hem om fem minuter. Jag vill inte att det här delikata ska ta slut. Snälla, låt det vara lite till. Låt mig åtminstone hinna dricka upp min öl först.