7/7

Vi färdas fram på vägarna med ömsom sommarprat ömsom tillsammans ihopsatt spellista. Stannar till och dricker termoste utanför ett shabby motell slash värdshus. ”Bor det många pedofiler här?” frågar jag och refererar till Alex Gordh Humlesjös sommarprat som vi precis har lyssnat på.

Fika äts på ett överprisat sommaröppet café vid havet där folk har stannat till med sina båtar. Men kaffet är gott. Det är lokalt malda bönor som serveras på ett sådant här ställe såklart. Efter några timmars åkande fram och tillbaka mellan caféer och gårdsbutiker är vi framme vid vår slutstation. Jag springer längs med en 70-väg med hetsig trafik. När jag viker in på en sidoväg springer tre lösa hundar från två olika trädgårdar mot mig. Stå stilla stå stilla visa ingen rädsla. Det värsta som händer är att en av bulldogsen slickar mig på benet. För en hundhatare är det ganska illa.

På kvällen är vi på konsert. Joel Alme med band är tajtare än någonsin. Åtminstone känns det så där och då. Vid bordet bredvid slänger sig gästerna med termer för att visa på sitt vinkunnande under konserten. ”Vad spritisigt det här vinet är”. När vi går tillbaka till hotellet efter konserten frågar jag: ”varför känner jag ett förakt mot medelålders par som har haft kriser?”. ”Nej, du känner ett förakt mot medelålders par som du tror har haft kriser”. När jag somnar är jag yr av trötthet.

8/7

”Så nära bakis man kan komma” konstaterar jag att jag är. Vi far fram och tillbaka mellan Orust och Tjörn. Dagen flyter på som i ett töcken. Äter bulle, äter pizza, ser hav, klippor, cyklister, slingriga vägar. När vi börjar närma oss hemmet och ser vår kära hemstad breda ut sig i horisonten blir jag tårögd. Jag vet inte om det är tröttheten eller lokalpatriotismen som talar. Kommer hem, bakar kaka, städar, vattnar. Zucchiniplantorna brer ut sig allt mer i växthuset. Myntan, eller ska vi kalla den för ogräset, också för den delen. Jag har mojitovirke så att det räcker åt ett helt kompani. Är avtrubbad av trötthet och det känns som att inget resonemang blir bra i huvudet. Dagens bästa: att somna tidigt i min egen säng. Tryggt.

9/7

Jag springer två rundor under dagen, totalt tre timmars löpning. Någon gång, eller flera gånger, tänker jag att det finns något idiotiskt i att vara långdistanslöpare (får jag kalla mig själv för det?) och gång på gång mota bort hjärnspökena som uppkommer; trosorna skaver, är inte skorna ojämnt knutna, mår jag inte lite illa, borde jag inte svänga hemåt här, är det verkligen bra att springa när det är så här varmt? Men jag mår också så fantastiskt bra av det. Det är njutning att springa och lyssna igenom alla Annika Norlins låtar på svenska. Det är en belöning att nå fram till sjukhusområdet och kunna norpa till sig mogna körsbär som hänger i klasar på träden.

Emellan löpningen är mina föräldrar på besök. ”När såg jag dig senast?” frågar pappa och det är en påminnelse om att dagarna, veckorna, månaderna springer förbi fort. Vi sitter länge runt matsalsbordet och äter kaka. Det finns ingen stress i den stunden och det är tryggt att vara där. Reflekterar över att jag är trygg när jag har flocken samman. Jag mår som bäst när jag har människor som jag tycker om runtomkring mig och som sämst när jag behöver skiljas åt från personer jag tycker om. Ytterligare en reflektion: det är en ynnest att jag har så många personer som jag håller av. Att känna så mycket för andra. Det är fint.

10/7

Jag läser Knausgårds Om sommaren. Han skriver: ”Men eftersom människan i grunden är en social varelse och går under utan kontakt med andra kan relationerna inte bara klippas av, de måste ersättas med något annat, och få saker ersätter närvaron av andra människor på ett mer tillfredsställande sätt än skrivande”. Orden träffar. Så länge skrivandet existerar kommer jag aldrig att känna mig helt ensam.

Av någon anledning börjar tänka på en bekant till mig som benämner sig själv som kulturellt kristen. Jag tycker att Björn Wiman skriver intressant om det, att den kristna tron stundtals handlar mer om tillhörighet än en religiös övertygelse. På mångt och mycket är jag också kulturkristen. Jag är för pragmatisk för att kunna känna någon form av religiös övertygelse, hur gärna jag än skulle vilja ha en tro att luta mig emot. Personligen tror jag att tron och tillhörigheter går samman. Jag har i alla fall svårt att känna tillhörighet genom kyrkan då en basal del, tron, saknas. Ändå planerar jag paradoxalt nog att gifta mig i kyrkan.

Under kvällen gör vi moussaka. Det finns något terapeutiskt i tillagningen av moussaka. Skiva moussaka, salta ur moussaka, grilla moussaka i ugn, göra färssås, göra en becha, riva ost, montera moussaka. För mig är moussaka det godaste man kan äta.

11/7

Klockan ringer vid 05.44 och jag beger mig iväg till simhallen. Där är det jag och några till, alla äldre. Väl i bassängen går jag in i min egen bubbla. 25 m fram, 25 meter tillbaka, repeat. Under den timmen jag är i vattnet tänker jag inga kvalitativa tankar, jag bara är. Kroppen mjuknar i vattnet. Jag älskar de begränsningar som simningen för med sig. Efteråt sitter jag ensam i bastun, utbredd, och känner att det här är det optimala sättet att starta en ledig dag på.

Under dagen besöker vi församlingshemmet där vi ska ha vår bröllopsfest om några månader. Det klickar inte med vaktmästaren som visar oss runt. Efteråt går jag runt hela dagen och muttrar om att ”vi minsann inte ska ha ett honnörsbord” som vaktmästaren så innerligt försökt övertala oss till. Vaktmästaren beskrev det som att ”borden kommer att vara som tarmar som sträcker sig ut”. Jag äcklades av den liknelsen. Förvånande nog gick min fästmans skämt om att ”förhoppningsvis gifter man sig bara en gång i livet” inte hem.

12/7

”En evigheternas evighet kvar” sammanfattar jag det för en vän som trilskas med att säga att min semester snart är slut. För det är så det känns, och det är så det känns med mycket. Överlag trivs jag inte så bra med att vara ledig. Jag vill gärna ha aktiviteter och känna meningsfullhet. Under morgonen ösregnar det ute och jag ligger kvar länge i sängen, läser Knausgård och dricker te. Det känns som att vara på hotell.

Lagom till lunchtid beger jag mig till Jönkan och träffar mina gäris, ja, det är så jag tänker på dem. De har varit med mig så länge nu, sedan vi nästan varje lunchrast gick till Hemköp och köpte bananer under gymnasiet till studenten där vi dansade på borden (fullt nyktra) till att vi har flyttat åt olika håll, ingått olika relationer, gjort slut i relationer, någon av oss har fått barn. Men trots förändringar och olika vägval finns den där trygga dynamiken mellan oss kvar. Vi äter pasta och pizza och skrattar och har allvarsamma diskussioner och jag känner: precis här vill jag vara precis just nu. Tur att vi lever samtidigt som Krunegård hade uttryckt det. (En gång länkade pappa sen låten till mig och då blev jag rörd.)