Det är en junidag och du tar med mig till Bokhultet. Du bär på en tom kakao-förpackning som innehåller extranyckeln till din lägenhet. Trots att du aldrig tidigare har haft användning av den där extranyckeln, drömmer du mardrömmar om att någon dag råka tappa bort din ordinarie nyckel när du är ute på ärenden. I sådana fall skulle din extranyckel ligga kvar innanför dörrarna till din lägenhet och inte vara till någon nytta alls. Därför har du tänkt gräva ner nyckeln. I en tom kakao-förpackning som fortfarande består av pappväggar med klistrigt kakaopulver som fastnar på fingrarna när man sticker ner fingrarna i kartongen. I Bokhultet där solen strålar genom lövverken och marken verkar vara perfekt att gräva i. Detta trots att du ändå aldrig låser dina lägenhetsdörrar och ändå aldrig kommer ha användning av en nyckel – oavsett om det är en extranyckel eller ej.

Vi gräver ner nyckeln i närheten av en sjö, en sjö som du har namngett efter en alkoholhaltig dryck, för du tycker att vattendraget är fult, och det är ju alkohol också. Du har med dig två skedar från IKEA i din tygväska. Skedarna är fortfarande fläckiga av någonting som föreställer yoghurt. Du ger mig en sked och tillsammans sitter vi och gräver på marken, gräver en djup grop där vi till sist gräver ner kakao-förpackningen.

Jag föreslår att vi ska sätta upp en skylt, eller att vi ska placera en stor sten där.

Du skakar på huvudet åt mitt förslag och menar att det inte är en begravningsplats. Meningen med begravningsplatser är att man ska känna till dem och återkomma dit.

Meningen med att gräva ner nycklar är att det inte ska vara uppenbart att någonting ligger nedgrävet just där. Framför allt inte i en kakao-förpackning.

Vem känner en smakskillnad gällande billig alternativt dyr kakao egentligen, förresten?

Det är eftermiddag och vi börjar gå tillbaka. Jag säger att jag vill uppleva Bokhultet på både våren och sommaren och hösten och vintern. Det kvarstår bara en årstid innan jag har förverkligat mina drömmar om att uppleva Bokhultet under ett helt år av väderskiftningar och olika årstider. Med en bedjande blick frågar jag om du kan visa mig Bokhultet fler gånger.

Du nickar. Sedan är det din tur att fråga mig en fråga.

Du frågar minns du var vi grävde ner nyckeln någonstans?

och jag svarar nej,

du säger det gör inte jag heller och jag tvivlar på att den där nyckeln någonsin kommer att bli upphittad.

Kanske gör det ingenting,

kanske bör det som man har gömt aldrig komma fram igen.

Det går fem månader. Jag refererar fortfarande Bokhultet som världens vackraste bokskog och jag saknar att tala om

bokskogar

silande solljus genom alldeles ljusgröna lövverk

hagmarksepoker och bäckalövsbetemarker

och hur det känns att promenera genom en skog med tätbevuxna lövverk i sommarvarmt ösregn.

I ett textmeddelande formulerar jag kan du visa mig Bokhultet en gång till? Bara en gång till? Snälla?, 

och innan jag har hunnit skicka iväg ett om du vill alltså, du behöver ju inte, jag blir inte ledsen så har du redan frågat när vi ska ses. 

En torsdag i början av november visar du mig till skogarna som jag inte hittar till ensam. Nyckeln som ligger nedgrävd där någonstans tillhör inte längre dig. Du är lite tröttare nuförtiden, jag är lite tröttare nuförtiden och denna torsdag existerar inte 

silande solljus genom alldeles ljusgröna lövverk, 

för marken består av blaskig blötsnö och himlen är lätt gråfärgad. 

När vi skiljs åt tänker jag att, även om Bokhultet är den vackraste skogen jag vet, så vill jag hitta en skog som är minst lika vacker som Bokhultet, och i den skogen ska jag också gräva ner nycklar, sprida min deoxiribonukleinsyra och omfamna våta trädstammar när livet känns som allra mest hopplöst. 

Bokhultet kommer aldrig att bli mitt, 

men jag kan ändå inte låta bli känna lycka över att jag har fått ta del av någon annans finaste skatt. 

Jag tror det är i skogarna allra flest hemligheter finns begravda, 

och det är med de tankarna jag lämnar Bokhultet för ett tag. 

För i Bokhultet finns ett års hemligheter djupt inristade på trädstammar. 

Och vi nämner dem aldrig.