Jag hoppas att jag kommer att minnas den här perioden som en vår då jag har näsan i Noréns första dagbok konstant. 2000-2003 är jag i på tåget, i sängen, i soffan, på ensamma luncher på jobbet. Jag taxöronviker sidor som berör mig särskilt. Ibland blir det många i rad, ibland blir det få. Vid det här laget är boken fläckad av bläck, smuts, avskavt nagellack, fettfläckar från den skitiga matlådan. Jag är inte den som bryr mig om att hålla böcker i ett bra skick. De ska läsas. De ska vikas. Understrykningar ska göras.

Noréns dagböcker är som en trygg varm filt. Min vardag levs parallellt med hans utläggningar om vad han gjorde 14 maj 2001 (läs: följde rösträkningen i det italienska valet och repeterade). 

Jag konstaterar för mig själv: det är märkligt att jag kan känna starkare samhörighet med en över 50 år äldre man än med jämnåriga i min egen generation. 

I en intervju svarar Lars Norén att “för mig är det största äventyret att göra ingenting”. Så känns det för mig också. För mig är det ett äventyr att vara i mig själv för mig själv. Jag behöver inte så många yttre stimulin. Jag har inte nära till tristess och de gånger jag känner tristess så brukar det föda med sig kreativitet. Jag tänker att min uppväxt, som sladdis och utan syskon i närliggande ålder, har format mig till att trivas i mig själv och i att skapa mina egna lekar.

För mig känns saker och ting mycket. Det måste få kännas. Jag tänker ofta tillbaka på första avsnittet av Skäringer & Mannheimer där de talar om att det finns något skevt i att sätta sig på ett flygplan och vara så van vid att flyga, att vara påväg, att man inte längre känner pirret i magen. För mig känns allt. Jag känner en barnslig eufori över våren, över sommarens intåg, över vad jag gör just nu, över vad jag ska göra imorgon, över livet och över att vara livs levande. För mig är det ett äventyr att vara i de här känslorna i den här världen. Jag behöver inte konstruerade underhållningar, behöver inte skrattyoga eller escape rooms eller att trängas i någon disconedsläckt bowlinghall. Jag skapar mina egna äventyr själv. Just nu är den här Norénfebern ett äventyr för mig. Jag ser framemot att fortsätta läsa hans dagböcker i sommar.

Och bara så ni vet: jag högläser såklart ur En dramatikers dagbok så fort jag får chansen.