Snart kommer tomaterna att dingla från tomatplantorna. Hela sommaren kommer att vara en perfekt symfoni av sol och regn. Plantorna kommer aldrig att torka ut samtidigt som de kommer att få tillräckligt med uv-strålar för att mogna innan hösten kommer. Jag visualiserar: tomatsallad, pico de gallo, en och en annan alkoholfri bloody mary, baguette med mozzarella, tomat och basilika (egenodlad såklart). 

Tomaterna har följt med som en målbild genom livet. Att få plantera egna tomater, från frö till frukt. Under uppväxten var det min mamma som drev upp tomater. Hon planterade dem i stora plasthinkar och lät dem stå på altanten som vätte i söderläge. Knipsade bladen och försedde dem med tillräckligt med vatten. Stöttade upp de rangliga plantorna med pinnar. Sedan började frukten sakterligen att växa från blåbärsstorlek till krusbär till små körsbärstomater. Från nästan-paprikagrön färg till gulaktig till den där röda nyansen som vi så väl förknippar med tomater. Ibland hann tomaterna inte mogna klart innan hösten. Då brukade mamma nypa av tomaterna från plantorna och istället placera dem på fat i köksfönstrena. I sinom tid fick de mogna där. För mig finns det något berörande i den bilden. Det är en stillbild som har fastnat i mig. Tomaterna som har fötts upp och tas till vara, en efter en. 

För mig är allt det här en slags motsats till titeln på Bodil Malmstens romantitel Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån. För mig är det istället att: Den dagen tomaterna mognar är jag så närvarande man bara kan komma.