På morgontåget är det en medpassagerare som ockuperar ett fyrapersonssäte och övar trolleritrick med kortlek. Jag fascineras över det beteendet. Det är sådan stor kontrast till något jag skulle göra. Jag skulle aldrig ensam sätta mig vid ett säte för fyra personer och jag skulle aldrig offentligt öva på någonting. Övar gör jag hemma, i godan ro, tills jag bemästrar det.

På jobbet avslutar jag deltagare som jag har haft igång länge. Jag relaterar det till Marx begrepp om alienation; att i slutändan är det jag gör bara en mekanism i ett kugghjul. Jag får sällan veta vad som händer efter att jag har avslutat mitt arbete. På sätt och vis kan det vara en lättnad, att få släppa taget och veta att något nytt tar vid, men det är också en märklig känsla att aldrig helt veta vad veckor, månader eller år med mig som kontaktperson leder till i slutändan. Jag känner mig på sätt och vis alienerad från mitt arbete på samma sätt som jag känner mig förfrämligad inför tanken på utövande av trolleritrick.

Jag tänker på brödbak och hur det är synonymt med välbefinnande för mig. Den senaste tiden har jag bakat bröd nästan varje helg. Förmodligen blir det brödbak även på söndag. Jäsande degar är tack och lov någonting som jag inte känner mig förfrämligad ifrån.