Ångesten över att ha levt i 9861 dagar (vem räknar på det, 27 år kan man också avrunda det till) har varit i mig ett tag nu. Det började med gråa hårstrån som började skymta fram här och där. Jag googlade: ”är gråa hårstrån ett tecken på klimakteriet”. Internet svarade ja. När jag istället visade min partner (som låtsades som att de var färre än de egentligen var) sa han: ”beror inte gråa hårstrån på stress?”.

Mitt i all den här röran påminde någon mig om att min biologiska klocka börjar ticka allt fortare nu. Det skulle förmodligen vara en vänlig påminnelse, men för någon som tampas med sitt åldrande landade det fel. Då gjorde jag det enda rimliga, som enligt mig står i total motsats till fertilitet: jag gav mig ut och sprang arga och långa rundor. För någon som bör tänka på sin biologiska klocka och reproduktion känns det som det mest oansvariga man kan göra.

Jag känner oro inför ett kommande föräldraskap och hur det ska gå ihop med min nuvarande identitet och livsstil. Inte blir det mer lätthanterligt av att jag läser Mitt arbete av Olga Ravn och förstår att ett föräldraskap kommer innebära en begränsning i form av att jag kommer att mata ett barn dagarna i ända och även när jag inte matar barnet kommer min uppgift att göra sig påmind i form av ömma bröst. Jag tvivlar inte på att jag kommer att bli en fantastisk mamma, men just nu känns det främmande att ge upp att kunna fokusera helhjärtat på jobbet, långa löpturer, weekend-resor och friheten i att kunna prioritera sig själv; trots att jag vet att det är vad som förväntas av mig. Förväntningarna på ett moderskap växer sig större desto äldre jag blir.

För mig berör ångesten över att åldras många olika aspekter. Dels är det en ångest över att jag inte känner att jag har gjort så mycket i mitt liv. Jag känner att jag borde ha kommit längre. Varför då egentligen? Det är också en ångest över att så småningom förpassas till det som Beauvoir benämner som det tredje könet. Det tredje könet är äldre infertila kvinnor som ingen längre bryr sig om. Jag vill inte bli gammal och känna att jag inte har ett värde. Jag blir hellre sedd utifrån the male gaze än ignorerad utifrån den manliga blicken. Hellre ung, fertil och sexualiserad än gammal, infertil och sexuellt ointressant i andras ögon. Är jag en dålig förespråkare av feminismen som känner så?

Samtidigt kan jag känna att det finns något vackert i att åldras. För varje år som går känner jag mig lyckligare och tryggare i mig själv. Jag ser framemot att bli gammal, vis och ha möjlighet att utvecklas i mina relationer och i mina intressen. Men påminnelsen om att fertiliteten är något oåterkalleligt och att jag närmar mig dess slut mer och mer för varje dag har jag svårt att förhålla mig till. Kanske är det lättare att förhålla sig till de här känslorna när jag är där, när klimakteriet står på min dörrmatta och väntar på att kliva in, snarare än när den är något luddigt som jag ännu inte kan greppa. Fram tills dess får jag väl bara stå ut med den horribla känslan i att livet sakta rinner ur mig.