Det viktigaste är att stå upp för sig själv och bära sitt efternamn med stolthet. Sjung dig genom all sorg, sjung dig genom allt, sjung dig genom livet. Stå upp för alla som inte är lika starka som dig själv. Var ärlig, mot dig själv, världen och din näste.

Smärta är för tung för att bära själv. Uttryck dig på alla sätt du kan uttrycka dig själv; konst, dans, text, musik. Lagom är tråkigt. Det sociala samspelet är kvävande (och krävande). 

Ge alltid mer än du får. Respektera alla för vilka de är och för sina olikheter. Var nyfiken. Läs böcker, skaffa dig kunskap, bildning. Lär dig att älska löpning och du har fått en bästa vän för livet. 

Var snäll. Våga utforska sånt som är utanför vad du är bekväm med, våga utforska sånt som du kanske inte tycker om men som du ändå kommer lära dig något av. Ta inte allt så seriöst. 

Färdigköttbullar och snabbmakaroner är också mat. Det är mat man kan äta flera dagar i rad. Man behöver inte resa jorden runt, göra karriär och skaffa familj. Kärnfamiljen är skit ändå va’. 

Krama personer du älskar och säg det, säg att du älskar dem. 

Hoppa av sånt som inte är rätt. Fortsätt inte en relation som inte gör dig lycklig. Ha etik och moral i åtanke när du fattar beslut. Gör allt det där du ångrar att du annars inte gör. 

Klassamhället suger. Sorg finns och måste finnas. Nätter är till för att uppleva. Kyrkogårdar för inte bara sorg med sig. 

Skratta, var nyfiken, var öppen. Ät alltid en kaka till. 

Familjen är viktig, men familj utgörs inte av blod. Familjen är självvald.