Tåget till jobbet är alltid oberäkneligt, ibland är det framme 10 minuter före utsatt tid. På mornarna brukar jag gå ett extra varv med pianomusik i öronen. Det är pretto, jag vet. Inne på Systembolaget fyller personalen på hyllorna, förbereder sig för rushen av törstiga besökare som kommer köa utanför vid tiotiden. Ibland svänger jag in på Coop och köper en banan innan jag går upp till kontoret. På Coop fyller personalen också på hyllorna, men inte med alkoholhaltiga drycker. 

“Hur är livet?” frågar någon bara sådär, rakt ut i luften, och vad svarar man på det? Jag är lycklig (tror jag), har lägenhet och tycker det är lustfyllt att laga vardagsmiddagar och springer utan att få löparknä. Är det låga förväntningar på livet eller är det att vara lycklig?