I flera månader efteråt mindes jag din doft. Det var ingen speciell doft, det var din. Jag vet egentligen inte om det var en doft, kanske var det en lukt; något mer negativt laddat. Det var mer fotbollsspelare efter ett länsderby än kaprifol (visste ni att det framför allt är på kvällarna som kaprifol doftar gott?). Lukten doftade gott för att det var din doft. Det var så det var. 

Tiden efteråt fann jag din doft på tågperrongerna, i bankomatköerna, i snabbmatsrestaurangen. Saknaden ömsom dämpades ömsom växte av att glida in på livset mittemot järnvägsstationen. Där fanns din doft. Ja, eller för att vara ärlig så var det inte bara där jag var. På mina turer runt om i landet var det en trygghet att du alltid fanns där, förpackad i en deoderantflaska. Maskulin etikett och steril flaskdesign. En roll on-variant. Jag öppnade upp dem (trots att man inte ska) och jag andades in dig (trots att jag inte borde). Aldrig kom jag på tanken att köpa med mig en flaska. Då hade jag kunnat bli lugnad morgon middag kväll. Kanske hade du sovit bredvid mig. Kanske hade jag inte brytt mig om de eventuellt hormonstörande ämnen som jag hade andats in. Utan dig har jag ingen nytta av fertilitetsgynnande hormoner. Jag kunde ha applicerat armhålsdeoderant på min handled. Då hade du varit med mig varje dag hela tiden. Men kanske lajvade jag snål, kanske var det därför jag avstod. 

Men det där var bara en fas. Jag minns inte längre hur du luktar. Jag vet inte längre om jag tycker att du gav ifrån dig en lukt eller doft. Nuförtiden kanske jag hade tyckt det var en lukt-lukt. Ibland suger jag i mig lukten (doften?) av förbipasserande män som luktar dig. Det finns något kittlande i det. Jag hittar aldrig igenkänningen. Jag hittar inte dig längre. Jag vet inte längre om min näsa skulle känna igen dig.